Scenbyte

Att gårdagen på twitter nästan utvecklades till ett farväl blev nog mer dramatiskt formulerat än jag avsett.
Den betydelse jag gett detta forum i mitt liv förintas inte i ett delete av ett konto. Det finns relationer där jag vill bygga vidare på och kanske någon gång kan jag inspirera till tankevändningar hos någon som fastnat i mönster liknande mina som aktiv alkoholryttare. Då är mycket vunnet.

Mitt farväl gäller den figur jag skapade, Skogsdunkel. I många delar ett wannabe-väsen, där naturlyriken är rotad i en längtan efter något ursprungligt. Javisst bor jag på landet, men inte i vildmarken utan i en högst aktiv jordbruks och skogsbrukartrakt. Mitt sovrumsfönster lyses upp av en gatlykta lika mycket som Nackamasternas blink pulserade på rullgardinen i den stad jag flydde från.
Visst har jag vildmarken på armlängds avstånd, den tiomilaskog jag återkommer till ligger där högst verklig inom synhåll, men min vardag handlar mer om dagis/fritidshämtningar, personalmöten och storhandlingar på ICA Maxi. Jag källsorterar, kör en väldigt lagom bil för min mamma/pappa/två barn-tillvaro, jag gillar seriefiguren Rocky och har såväl klotgrill som studsmatta i trädgården.

En av mina favoriter på twitter, den oefterhärmliga @livsirritation, sa nyligen att jag ofta är så pretto att hon vill skrika, en mention jag genast favoritade, för ja, Skogsdunkel är i sanning kanalen för mina ohämmade pretentioner kring hjärta och känsla i en tid när det varit högst nödvändigt.

Jag är ju fd. skådis, trivs med roller. Under nära 2 1/2 år på 90-talet  iklädde jag mig flera gånger i veckan rollen som gubben Pettson i Junibackens interaktiva miljö. Älskade det till en början, tog ut svängarna långt utanför de råmärken som figuren rörde sig inom i böckerna. Efter två år hade den höga gula stela hatten börjat skava ordentligt och de två skjortor jag bytte mellan i rollen började bli urblekta och solkiga.
Och min Pettson hade blivit en introvert, rätt fjärran figur, måhända närmare originalet, men glädjelös.

Något senare, då som en del av en fri teatergrupp, stod jag på scen igen, nu som ett bullrande bergatroll, pånyttfödd, kraftfull.

Jag känner att Skogsdunkels dräkt är lite urtvättad. Jag behöver hitta det där bullrande bergatrollet igen, som alkoholen tog. Skogsdunkel är epitetet på något avsomnat, kvarlämnat under en gran.

På gott och ont vill jag införliva det vardagliga i mitt sinne, inte förneka gatlyktan eller etanoltankningen på Preem som en del i det jag förmedlar. Också.

Och någon gång i bland sjunga skogens sånger från min sten på berget. Som den ganska omystiske, lätt överviktige medelålders man jag är, med skavanker och en och annan vacker tanke.

Jag kommer tillbaka, men inte längre med dunklet som hemvist.

Tärningen är kastad

På bloggen under mitt riktiga namn skrev jag ikväll ett inlägg jag har gått och dragit på länge. Det följer här i sin helhet. Jag länkade till det från facebook. Som sagt, tärningen är kastad... Nu vet "alla" vad ni vetat länge. Jag berättar som ni kommer att märka om er kära twänner och vad ni har betytt. All min kärlek!


Jag vill berätta något viktigt. Jag är glad om du tar dig tid en stund.

Jag vill berätta från hjärtat, utan skyddsnät.

Samtidigt är jag rädd.

Rädd att hemfalla åt det patetiska, på vilken mitt användande av språket många gånger balanserar på en knivsegg ovanför det smetiga.

Jag är väl medveten om detta.

På ett anonymt konto på twitter låter jag den sidan blomma hämningslöst och har i skrivande stund över 700 följare i min tankes vindlingar, så helt substanslöst kan det ju inte vara, inbillar jag mig någonstans ändå.

Det var också där jag första gången på allvar använde ordet om mig själv, det jag hållit på armlängds avstånd, eller med skämtlynne i våta situationer uttalat med krystad självironi: 

Alkoholist.

Jag har redan tidigare berättat här om vinterns beslut, mitt nyktra nyår med en nyfunnen, lika "nynykter" vän.

Men jag levde ännu i en slags bubbla. Jag levde ännu i de vita knogarnas nykterhet, jag höll mig nykter snarare än var det på riktigt.

Redan 30:e november förra året, efter 33 dagar med vita knogar, gick jag med dunkande hjärta genom Falun med siktet inställt på Anonyma Alkoholisters knappt märkbara (givetvis) dörr till en källarlokal helt nära Hotell Bergmästaren i centrala stan. I handen höll jag min smartphone med twitter framme.

På skärmen rullade orden fram från alla de ansiktslösa som följt mig från spritångande ångestnätter fram till denna dag då jag insåg att jag stod vid ett vägskäl. 

Tog jag detta slutgiltiga kliv, fanns inte längre någon återvändo. Jag visste det. De ansiktslösa, för vilka också jag var och i de flesta fallen ännu är ansiktslös, visste det också. De manade på. 

"Gå nu!"

"Vad har du att förlora?" 

Jag klev in, satte mig just innanför dörren, som flyktberedd. Lokalen var dunkel, ett bord med ett tänt ljus stod vid en soffgrupp där mötesledaren satt.

Jag ska inte tråka ut dig med ändlösa skildringar av AA:s rituella del i inledningen av mötena, men redan efter de inledande raderna rann mina tårar i en strid ström.

Kapitulation.

Till slut.

"Hej, jag heter (...) och jag är alkoholist..."

Erkännandet var underbart och förödande på samma gång. Månader, ja, egentligen år av anspänning och förnekelse rann av. Och botten gick ur. Inom några veckor var jag sjukskriven för depression.

Mitt senaste inlägg kommer från när jag var mitt uppi denna sjukskrivning och hade flytt till min ungdoms andra och i vissa perioder första hem, Stiftsgården i Rättvik.

Det var där jag insåg, i mitt lilla gästrum under taknocken i hotelldelen, att jag måste ta ansvar för mitt tillfrisknande, om jag skulle klara av att fortsätta vara nykter.

Jag tog kontakt med Faluns öppenvård för missbrukare, Viva, och fick komma till samtal.

Jag hade turen att få träffa en helt fantastisk alkoholterapeut, med vilken det klickade omedelbart.

Han ledde mig småningom in på Vivas behandlingsprogram i gruppterapi på halvfart under tio veckor.

Dessa veckor gick jag från att hålla mig nykter till att bli nykter. 

I måndags var sista sejouren. 

Jag har tagit min "examen" som nykter alkoholist.

Dock får jag aldrig slappna av. Det är när man känner sig säker i sin nykterhet som det är som farligast, detta vittnar både terapeuter och ännu viktigare, mina fränder i AA om. En dag i taget. Och kommer suget, mässar jag mitt viktigaste mantra: Spela klart filmen!

"Ett glas" skulle aldrig bli ett glas. Det har det inte varit de senaste tio åren. Det optimala välmåendet efter andra glaset var aldrig nog, det heller.. Drogen äter sig in i förståndet, tar kontrollen, tills jag halsar sprit i djupa klunkar direkt ur flaskan jag hållit gömd någonstans, i skydd av mörkret.

Spela klart filmen.

Aldrig igen!

Nu står jag här, i klarhet. Jag har återvunnit tilliten från mina kära och börjar faktiskt så smått återvinna tilliten för mig själv. Jag ser mig numera rakt i ögonen i spegeln, i stället för att vika undan med blicken.

På min högerhand sitter en bred silverring. Det är en silversmed och tillika vän i Gävle som gjort den. 

Från början var hon en av dessa anonyma röster på twitter som bar mig ända fram till dörren hos AA.

Nu är vi i början av en, tror jag, väldigt fin vänskap, sedan vi setts några gånger irl, som man säger.

Jag fick en idé som jag presenterade för henne och hon förverkligade den över förväntan.

Ringen, som hon alltså har gjort, bär inskriptionen Sinnesro,inspirerat av AA:s sinnesrobön som avslutar varje möte där den som vill deltar och som lyder:

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan 

och förstånd att inse skillnaden

Tack

Hymn till en snubblad vandrare

Känt mig lite ur slag sedan i lördags. Som varje lördag de senaste veckorna bänkade vi oss framför TV:n för att se melodifestivalen, nu äntligen kommen till finalen i Globen. Har sett på det mest för dotterns skull, men kan dras med av dramaturgin av drömmar och spänning. Men nära till hands ligger också en annan känsla.

Jag vet mycket väl hur det är att stå på en scen, uppträda för tusentals, en ansiktslös massa, en ljudvägg av bekräftelse och sedan möta sin egen tomhet efteråt. När rampljuset blir en drog och verkliga droger dövar den inre ensamheten. Jag har stått framför 2000, 6000, 14000 personer och sedan kommit hem till en tom lägenhet med skitig tvätt på golvet för att använda en i sammanhanget flitigt citerad referens dessa dagar.

I all välproducerad glamour har jag svårt att ta spektaklet enbart som underhållning eftersom jag varit en av dem som fått sitt levebröd av just detta. Jag nuddade vid dessa sfärer, var sidekick, uppbackare, ett andetag från centrum. Några magiska ögonblick även i blickarnas centrum.

Vet dubbelheten i detta. Jag sitter i min TV-fåtölj, ser ansiktena i artisternas ”green room”, vet deras ångest, ser den, luktar den ända till min skog i Sundborn, Dalarna. Har inte suttit i just deras stolar, men i andra artistloger, hört ljudet från tusentals och bara velat kräkas och sedan gått ut på scenen och levererat, för att jag känt mig tvungen att på något sätt utmana döden.
Har aldrig känt mig så levande som då, i utsattheten. Kan sakna elden, glöden. Den finns där, hos såväl de creddiga artisterna som de av andra producerade, stöpta. Jag har rört mig i båda sfärerna. I varje åtbörd en människa, bakom varje leende den gråtande clownen. Det är ingen skillnad på Thorsten Flinck och Danny.

Jag längtar på intet vis tillbaka till det. Jag blev ett vrak på fyra år i den branschen, blev för distanslös mellan yrkesjaget och den private. Känslan av att inte duga artistiskt åt sig in i själva jaget och grundlade det beteende som förde mig rakt in i alkoholmissbruket. Jag vägrade länge se det. Trodde att allt skulle bli bra bara jag gav upp artisteriet.

Att sorgerna och det destruktiva beteendet var grundmurat på alla plan tog mig tolv år att förstå. Jag slutade arbeta med underhållning år 2000 med fortsatte att fly från mig själv. Jag vet mycket väl vad Thorsten sjunger om, känner Dannys besvikelse och ångest i varje por. Been there, done that…

Att möta detta i arbetet med mig själv under sjukskrivningen som blev resultatet av min rasande kamp att göra upp med mitt alkoholmissbruk, väcker många minnen, både goda och svåra. Det tog ner mig i grubbleriet – men jag snubblar vidare.

Det är en händelse som verkar nästan avsedd, att jag just i dagarna upptäckt att en av mina 80-talshjältar, Dan Hylander (@danhylander), finns på twitter. Jag har plockat upp en av mina gamla signaturmelodier som jag tilltalades av i tonåren för sin blandning av sentimentalitet och hopp men som jag nu, lite fårad, medelålders och överviktig kan förstå och känna innebörden av på ett personligt plan på ett helt nytt sätt när jag lyssnar på texten – i ”Hymn till en snubblad vandrare”.

Den bästa tolkningen av denna sång gjordes av honom och Ray Montana Band under ANC-galan på Scandinavium i Göteborg 1985. Jag var för ung för att vara där, men såg alltihop på TV och köpte sedan LP:n som släpptes. Detta spår var ett av de mest sönderspelade, vid sidan av ”Fred” med Imperiet, Mikael W och Björn Afselius.

När man ser klippet från denna gala på youtube är det lätt att fastna i det daterade rent visuellt, Hylanders gyllende kavaj med tidstypiska uppkavlade ärmar är en riktig blast…

Men albumet finns även på spotify lyckligtvis och där går den repeat dessa dagar.

”…vi kan dö men aldrig tystas

tappa luft men ändå andas

vi är gycklare…”

Dan Hylander – Hymn till en snubblad vandrare

Blicken som söker

Summerar dagen på en kär gammal plats dit jag dragit mig tillbaka för att tänka över var jag står och vart jag är påväg. Platsen är Stiftsgården i Rättvik.
Jag sov djupt och drömlöst i mitt rum under takåsen i gästhemmet. Detta är inte borta för mig, det är att komma hem. Det var här jag föddes som individ, det var här jag förutsättningslöst tilläts brottas med mig själv som en andlig varelse. Utan dogmer och pålagor.
Jag har sökt upp denna plats igen för att söka grunden i det som är jag, skala av den vuxne mannens hela bild av verkligheten och sig själv. Jag har vandrat på Siljans snötäckta frysta vintergolv under solen och blev efter middagen sittande med vikarierande gårdsprästen, en pensionerad kyrkoherde. Över otaliga koppar kaffe talade vi om andlighet och livet i största allmänhet. Ett möte jag kommer spara länge i hjärtat.
Tidigare i eftermiddags sökte jag mig längst en vandringsled upp i skogen till det ekumeniska meditationscentret Berget. Tanken var att jag i deras boklåda skulle hitta något att läsa som kunde ge en öppning i min självpåtagna låsning mot det andliga.
Jag kom in i de två små rummen som var fyllda av böcker skrivna av allt från påven till svenska självpåtagna profana "make it yourself"-profeter.
Jag bläddrade lite håglöst i några böcker, ryggade för vad jag upplevde såväl dogmatik som flum till min blick landade på en hylla med ikoner. En av dem avbildade tre änglar runt ett bord som alla verkar söka varandra med blicken. Något tilltalade mig på djupet med den där bilden, jag vet inte vad det var.
Jag lämnade boklådan, inte med en bok, utan just denna ikon i en påse. Den ligger bredvid datorn på skrivbordet som står i alkoven under vindskupan i mitt rum i gästhemmet som är tomt förutom mig själv och ovan nämnde präst.
I morgon åker jag hem, kanske ett litet steg närmare en funktionsduglig individ.
Ikonen ska jag sätta bredvid kaminen, så den kan glimma i eldens sken. Tala ordlöst till mig. De tre änglarnas sökande blick.

Parasiten på Kopparhatten

Något behövde hända. Jag behövde känna att jag är en människa bland människor. Tog den gamla volvon in till staden fast jag lovat min hustru att inte köra bil i detta tillstånd. Så vad är då mitt tillstånd?

Sjukskriven sedan en vecka för ”påtagligt ökat stresspåslag med depressivt mönster.” Så står det i läkarintyget, för att kalla det någonting. Vet bara att det plötsligt tog stopp. Jag skulle brygga kaffe i torsdags, en ledig dag mellan två långpass hos de behövande. Jag stod och tittade på bryggaren och visste plötsligt inte hur jag skulle göra med den. Det var som att jag såg en kaffebryggare för första gången. Jag ringde vårdcentralen och fick tala med en sköterska som inte behövde ställa många frågor. Redan samma dag satt jag hos en läkare och summerade så gott jag kunde de senaste tre månaderna . Hade förutsatt mig att inte gråta. Jag höll det, nästan…

Senaste veckan har varit ett töcken. Har suttit vid brasan, spelat dataspel, tomglott ut genom fönstret mot hagen, byskolan och skogen.  Letat efter kraften som försvann genom kaffefiltret jag höll i handen och som förblev oanvänt. Jag löste inte uppgiften.

Jag känner mig som strax utanför mig själv, betraktande, liksom jag betraktar min omvärld utan att delta. Fått tillåtelse till det, i alla fall i tre veckor. Efter att försökt kombinera familjeliv och jobb inom omsorgen med att vara världens bäste nyktre alkoholist på nolltid, sade kroppen ifrån. Nu är jag bara en blick, en andning. Jag talar mycket lite, sjunger ännu mindre.
Vad jag har kvar är det skrivna ordet. Den dagen jag inte förmår skriva längre är jag död. Även om längre sammanhängande texter som dessa är en ansträngning större än annars.

Twitter har varit räddningen. Det lilla formatet passar en utbränd. Korta nerslag i tillståndet, så som det är. Ibland får man svar av mer eller mindre ansiktslösa. Man svarar om man orkar och vill. Och alla vet att det är så det är.

Nu sitter jag på övervåningen i restaurangen/caféet Kopparhatten vid ån i den lilla länshuvudstaden och hör människor prata om det liv som berör dem. Vid ett långbord mitt i lokalen ett gäng kvinnliga pensionärer som vad det verkar har någon slags veckosamling, obekymrade om statsministerns profetsior. Och som jag skrev på twitter i morse, hade jag varit mitt vanliga jag hade jag inte varit sen att spy galla över en politik som önskar oss tillbaka till scenerna som utspelas i P-A Fogelströms bok Mina drömmars stad.
Men även om jag redan i den jämförelsen känner en tendens att dra iväg, kommer jag till ett mentalt stopp. Det viktigaste först. Och Reinfeldt och hans marknadstillbedjande tillväxtpastorerhör inte dit för tillfället. I deras värld är detta att sitta på ett café och försöka hitta någon slags spillra att bygga ett nytt jag på säkerligen höjden av parasiterande.

Tills alldeles nyss satt ett ungt par i hörnsoffan i lokalens ena ände, alldeles intill mitt bord. Det gladde mig att jag faktiskt noterade att kvinnan var betagande vacker. Tunnelseendet har vidgats.

Nu reser sig tantgänget, beger sig på nya äventyr. Väl unt.

Lämnar en i säkerligen deras ögon yngling kvar vid fönsterbordet. En yngling som hoppas hitta tillbaka och kunna skratta som de, njuta av det som är och det som varit.

Vänder blicken mot ån och den gamla stenbron, det lilla torget med biblioteket och biografen på andra sidan. Vegeterar och parasiterar. Blir sakta hel.   

Skuggan i fönstret

Vid min kamin hänger ett stentryck av Jan Laggar. En kvinna står i skugga framför ett stort ljust fönster. Jag tycker mycket om den.

Den berättar något om mig själv. För det första ser fönstret ut som de gjorde i våningen i den stora staden där jag växte upp.

Den ljusa rektangeln på tavlan är ett fönster mot mina ljusa minnen. Kvinnan i dunklet, fastän kvinna, är bilden av mig och skuggdelen inom mig själv.

Skuggorna tillhörde även min far, han som tystnade med sina gömda flaskor. 

När jag var liten brukade han spela flöjt för mig. Den försvann i takt med hans ökande missbruk och allt större instängdhet.'

Då som nu tillbringades kvällarna vid elden. Då en antik kakelugn, nu en modern braskamin. Lågorna talar tidlöst, omfamnar pojken och mannen.

När jag jobbade med barnteater skimrade jag mest när jag spelade Paradis-Oskar, har det sagts mig i efterhand.

Frihetslängtan, flyktbeteende men med hjärtat i ett litet rött hus. Paradis-Oskar och jag helt enkelt..

Jag hittade mitt röda hus på landet jag också, tillslut. 

Men jag glömde tömma ryggsäcken.En del av mig står kvar i skuggorna vid fönstret.

Det arbetet börjar nu. Locket är öppnat. Dags att orka vara svag.

Märkligt och mäktigt

Lång tid har gått sedan jag lade ut texten här. Jag trodde uppriktigt att det skulle bli mera frekvent, i synnerhet efter det att jag lade ner min icke anonyma blogg i somras, ungefär samtidigt som jag stängde mitt öppna twitterkonto och lät figuren Skogsdunkel, till en början Skogsbitter, vara mitt enda avtryck på internet.
Förutom facebookkontot då, vilket mest är en källa till irritation numera. Det tillrättalagdas digitala vallfärdsort.

Twitter däremot har vuxit till något större än enbart förströelse och tagit en plats i mitt liv och påverkat det på många plan sedan Skogsbitter/dunkel föddes. Det som till en början bara var en avstjälpningsplats för mina mörkaste känslor och den mest slitande ångesten, började plötsligt glimma av uppdykande själar som såg och brydde sig.


På twitter -  och enbart där -  har jag oförtäckt vågat och orkat tala om hur mitt förhållande till alkohol verkligen ser ut - det vill säga bitvis utanför min kontroll.

Jag har också utan omskrivningar talat om min känsla av otillräcklighet, mina religiösa grubblerier och andra tillkortakommanden och skavanker. Responsen har varit omtumlande. Ett par av er har blivit vänner "irl" efter vägen (ni vet vilka ni är) och fler därtill skulle kunna bli det om möjligheten uppstår.
Eller rättare sagt, om jag själv vågar möta er. För eftersom jag låter Skogsdunkel vara fullständigt naken och sårbar bitvis, skulle jag också vara det - och är det för dem som vet - i ett umgånge som tar avstamp i denna del av mig själv som är essensen av det trasiga och skeva i mitt liv. Det kostar mycket i mod.
I de två fall jag har vågat har jag fått tusenfallt tillbaka och jag är fortfarande lite omskakad av detta faktum. Och fylld av tacksamhet. Tids nog hoppas jag det blir fler möten. Tids nog.

Vill bara på detta lite mer utsvävande vis få tillfälle att säga tack till er som stjärnor på en mörk himmel lyser upp ångestridna nätter. Fler än en gång har det hållit mig nykter. Mer än en gång har det fått mig att somna lugn. Jag vet att många av svaren på var stigarna i mitt liv lett fel finns inom mig själv. I dialogen på twitter vågar jag ställa frågorna och får genom er blotta närvaro i flödet svar. Det är märkligt. Och mäktigt!
Fler av er känner säkert igen siuationen, att när icketwittrare ställer frågan vad twitter är, så står man helt svarslös. Det är vad man gör det till tillsammans med andra, brukar jag svara. Give it a try!

Jag är tacksam att jag gjorde det.