Märkligt och mäktigt

Lång tid har gått sedan jag lade ut texten här. Jag trodde uppriktigt att det skulle bli mera frekvent, i synnerhet efter det att jag lade ner min icke anonyma blogg i somras, ungefär samtidigt som jag stängde mitt öppna twitterkonto och lät figuren Skogsdunkel, till en början Skogsbitter, vara mitt enda avtryck på internet.
Förutom facebookkontot då, vilket mest är en källa till irritation numera. Det tillrättalagdas digitala vallfärdsort.

Twitter däremot har vuxit till något större än enbart förströelse och tagit en plats i mitt liv och påverkat det på många plan sedan Skogsbitter/dunkel föddes. Det som till en början bara var en avstjälpningsplats för mina mörkaste känslor och den mest slitande ångesten, började plötsligt glimma av uppdykande själar som såg och brydde sig.


På twitter -  och enbart där -  har jag oförtäckt vågat och orkat tala om hur mitt förhållande till alkohol verkligen ser ut - det vill säga bitvis utanför min kontroll.

Jag har också utan omskrivningar talat om min känsla av otillräcklighet, mina religiösa grubblerier och andra tillkortakommanden och skavanker. Responsen har varit omtumlande. Ett par av er har blivit vänner "irl" efter vägen (ni vet vilka ni är) och fler därtill skulle kunna bli det om möjligheten uppstår.
Eller rättare sagt, om jag själv vågar möta er. För eftersom jag låter Skogsdunkel vara fullständigt naken och sårbar bitvis, skulle jag också vara det - och är det för dem som vet - i ett umgånge som tar avstamp i denna del av mig själv som är essensen av det trasiga och skeva i mitt liv. Det kostar mycket i mod.
I de två fall jag har vågat har jag fått tusenfallt tillbaka och jag är fortfarande lite omskakad av detta faktum. Och fylld av tacksamhet. Tids nog hoppas jag det blir fler möten. Tids nog.

Vill bara på detta lite mer utsvävande vis få tillfälle att säga tack till er som stjärnor på en mörk himmel lyser upp ångestridna nätter. Fler än en gång har det hållit mig nykter. Mer än en gång har det fått mig att somna lugn. Jag vet att många av svaren på var stigarna i mitt liv lett fel finns inom mig själv. I dialogen på twitter vågar jag ställa frågorna och får genom er blotta närvaro i flödet svar. Det är märkligt. Och mäktigt!
Fler av er känner säkert igen siuationen, att när icketwittrare ställer frågan vad twitter är, så står man helt svarslös. Det är vad man gör det till tillsammans med andra, brukar jag svara. Give it a try!

Jag är tacksam att jag gjorde det.

Rollen

När är jag rollen? Och i så fall, när är jag inte en roll? Måhända utslitna klyschor i sökandet efter en identitet. 

Ofta känner jag mig som mest äkta numer i detta sammanhang, där mitt jag och min omvärld definieras av tangenterna på min dator eller på min android-telefon, i rollen som Skogsdunkel. Jag har gett er en bild av en näst intill shamanlik figur med mossa i håret och fladdermöss i fickorna, eller kanske en gröna vågen-drömmare som med fjärrskådande blick inte låtsas om rötterna i huvudstadens mest fashionabla kvarter.

Men skulle du möta mig nu där jag sitter i ljusgården i den lilla länshuvudstadens stadsbibliotek, just efter ett affärsmöte, iförd blanka skor, grå byxor, mörkröd dyr slip over och vit skjorta, med den strikta mörkbruna kavajen hängd över stolsryggen, datorväska vid stolen, papper på bordet och mini-PC:n i knät, på de noncharlant korslagda benen, skulle du nog aldrig ana att det var han som i dessa sammanhang, i bloggform och på twitter, brukar kalla sig Skogsdunkel, som du såg.

Jag har just ringt och bokat ett affärsmöte i morgon, där jag kommer att tala lugnt och verserat, lägga fram argument och ställa frågor, spekulera och summera. Inte ens hästsvansen väcker uppseende längre, med en finansminister de senaste sex åren som är att förväxla med en strandraggare med vag självinsikt…  

En gång, fram till för tio år sedan, var jag en urban bohem i nöjesbranschens utkanter, vars största publika sammanhang var en bisarr föreställning som sidekick till en välkänd sångerska inför en publik på 14.000 personer. Hade jag legat i hade det kanske lyft där, hade jag spelat ut andra kort och spätt på med ett antal hinkar envishet, kanske jag hade verkat i betydligt med belysta sammanhang idag än denna anonyma blogg som är en utväxt från ett anonymt twitterkonto…

Men saken var att jag inte förmådde brinna, inte förmådde tro på att jag dög. Trots att jag i ovan nämnda exempel blev inbytt i sammanhanget i stället för en av våra mer kända namn idag, med argumentet att jag sjöng bättre än han…

Nåväl, ett par år senare och ett dalande självförtroendes kraschlandning på botten, fann jag mig plötsligt vara en hotellstädare som knaprade ”lyckopiller” som trubbade av alla känslor. Jag varken skrattade eller grät, arbetade, åt och sov. Punkt.

Tio år senare, ett giftermål, två barn, en publicerad bok och några tvära svängar senare i livet sitter jag nu här, boende på landet med grundmurad erfarenhet i att hjälpa folk som är lite vilse i livet genom det brödjobb jag hittade och utvecklades inom efter reträttåret som hotellstädare.

Jag prövar vingarna som entreprenör i en bransch som också går ut på att hjälpa, men långt ifrån de sammanhang där jag är anställd, ett multinationellt ”omsorgsföretag” där omsorgen om de behövande i allt väsentligt är sekundärt i verksamheten framför att föra ut så mycket skattepengar som möjligt från landet och slå blå dunster svansviftande kommunpolitikers ögon som  är glada att slippa omsorgsansvaret, säljer det till lägstbjudande.

Alla dessa byggstenar, fram till denne man, som just nu, i skrivande stund, är utklädd till affärsmannen men som de flesta av er känner som ett skogsväsenwannabe…

                                          Detta är alltså jag. Eller?

Skynda dig älskade

I den stora grå betongkrukan utanför köksingången växer vackra blå blommor som jag aldrig lärt mig namnet på. Jag gillar att ha blomsterprakt omkring mig, men det är min hustru som har odlarintresset, jag gillar att sitta bland dem och filosofera...
Gick just ut en stund i det strilande regnet, såg molnen hänga tunga över bergskammen bortåt tiomilaskogen, andades djupt för att förjaga gårdagskvällens vinrus.
Min blick föll på krukan med de blåa blommorna. Där var det, det ensamma gula lövet.
Snart innesluts mitt hus i vinterns sömn, jag ska sitta vid kamminen och minnas denna dag, just när det slog över.
Jag älskar naturens andning, rundgången, den oberörda tiden som aldrig låter sig fångas.
Så skynda dig älskade, skynda att älska...

  Cumulus – Höstvisa

Rösterna i skogen

Tidigare ikväll skrev jag några funderingar på twitter om de som gått före, mötet med min morfar efter hans död och mina tankar kring verklighetens sfärer, vilka jag har kommit att tro är fler och betydligt mer komplexa än det vi ser. Funderade på att försöka filosofera vidare på bloggen men drog mig plötsligt till minnes att på min gamla, nu nerlagda blogg skrev jag för nästan exakt två år sedan ett inlägg som illustrerar mina tankar från ikväll rätt bra.
Om de bakomvarande, närvarande rösterna i skogen. 


Söndagen 16:e augusti 2009
Jag tror faktiskt att jag förnam en doft av Saligheten idag. Ett kort ögonblick av Nåden. På något sätt blir det otroligt futtigt att sätta ord på det. Jag är rädd att låta som en sentimental frikyrkopredikant. Men jag väljer att inte heller sätta några ytterligare epitet på det jag upplevde med några stora bokstäver framför.

Vi packade massäck med äppelpaj, kaffe och saft. Korsade riksvägen och tog vägen upp mot skogen och reservatet. Upp till platån jag beskrivit flera gånger förut, där man ser en glimt av båda våra sjöar åt varsitt håll, en ängsbacke omgiven av skog.
Det finns en bastant grill däruppe, vid ett kvadratiskt bord med bänkar.

Vi fikade, tittade på utsikten. Bytte några ord om att vi landat i själva landskapet nu efter två år, det storslagna har blivit vardag. Men en vardag med ett lugn, en vardag där vi när vi vill,kan söka upp platser där vi kan andas fritt och ostört.

N. började bygga en koja i skogsbrynet (av redan nerfallna pinnar och grenar, observera!) och efter en stund involverades mamman i bygget. Jag reste mig från bordet och lade mig ner i gräset bredvid vagnen där S. sov. Jag låg där och tittade upp på molnen som svepte förbi. Efter en stund slumrade jag in själv, befann mig någonstans mellan sömn och vakenhet.

I bakgrunden hörde jag suset från träden. M och N:s röster. De gick upp i skogsbruset och blev ett med det. Bruset i sig blev en röst. Röster. Flera än M och N:s men ändå samma brus. Lågmälda. Fjärran. Nära. Lugna. Vänliga. Utomkroppsliga och i mitt hjärta på samma gång. Jag kände dem alla.  En känsla av absolut frid.

Så ett skratt. Jag öppnar ögonen och ser N:s älskade ansikte sväva över mitt.
"Vakna pappa, vi ska fortsätta gå!"

Ögonblicket var borta. Men kvar.

Mina stigar

Kom med, jag ska visa dig mitt rike. Du är välkommen som du är. Kom ihåg bara - lyssna till marken och tiden, dessa stigar berättar vem du är och vart du är på väg. Nu går vi.

Vi vandrar upp för vägen bakom huset, den som leder upp mot berget och skogen, förbi hagar och gamla ladugårdar, tills vi kommer till trakorstigen som för oss till det dunkla rike som är mitt.

På vägen passerar vi den övergivna gamla smedjan, just innan skogen tar vid.

Där inne har tiden stått stilla. Allt står kvar som det en gång användes, täckt av damm och gamla minnen.

Han släppte hammaren och gick. Varför återvände du aldrig?

Mina stigar är dina, mitt lilla troll.

Jag anar saker i dessa marker. Om livets storhet och vad skogen gömmer. Det handlar om att se, det handlar om att höra. De finns här, mina väsen, som ingen gud kunnat ersätta.

Ett stenröse mitt i skogen väcker fantasin, väcker tanken. Vem och varför?

Vi bär hem omätbara rikedomar. 

Tankar vid tiomilaskogen

Välkommen hit min vän. Antagligen har du hittat hit från twitter, där Skogsdunkel föddes som karaktär i mars. Jag mådde inget vidare då och de första månaderna kallade jag mitt alter ego för Skogsbitter. Men bitterhet ligger inte för mig. Det kändes missvisande.
Jag bor just intill vidsträckta skogar, dit jag flyr och lyssnar till själva andningen, min egen och de röster jag tycker mig höra där bland grenarna ibland.
Där, i dunklet, kommer det stora lugnet. I skogsdunklet. Och namnet var givet.

Jag föddes i början utav 70-talet i den stora staden, växte upp bland boulevarder och pampiga alléer, vaktparader och stenpalats. Men jag föddes tror jag, som en slags "demografisk transvestit" för inom mig ropade något som jag senare, redan vid 11-12 års ålder, förstod var rösten från skogen. Min egentliga hemvisst.

Jag kommer ge dig delar av pusslet här, men en sak tänker jag behålla för mig själv, nämligen mitt verkliga namn. Två gånger det senaste året har jag blivittilltuffsad på olika vis när jag använt mitt riktiga namn i sociala medier-sammanhang, en av grundorsakerna till att Skogsbitter/dunkel skapades. Jag sörjde först det faktum att jag blivit tvungen att gömma mig men allt eftersom tiden gick insåg jag att mitt nya alter ego på twitter öppnade upp för en ny ärlighet både mot mig själv och dem som småningom började följa mina inte sällan alkoholdoftande och sentimentala tweets. Och varefter jag började må bättre framåt sommaren, fäste jag mig vid flera av er, började tala med er, lyftas av er. Och Bitter kikade fram ur dunklet, lät sig belysas av solen då och då.
Nu känns det långt borta att skriva under verkligt namn, för det var texterna ochtweetsen jag skrev under namnet mina föräldrar gett mig som i ljuset avSkogsdunkels existens kändes tillrättalagda och ibland rent förljugna.

Med Skogsdunkel släppte jag fram hela mitt jag, med demoner, rädslor och svagheter med mitt allt jämt ambivalenta men samtidigt passionerade förhållande till alkoholen som mitt största väderkvarnsmonster. Som Skogsdunkel erkänner jag att jag vandrar längs med stupet där generationer före mig fallit ner.
Som Skogsdunkel lyfter jag fram det i ljuset, bearbetar det, smakar på det (det smakar whisky), försöker besvärja minnets svarta hål av en pojkes ensamhet, glömd för vinets hav där fadern allt som oftast seglade, ett hav som pojken idag själv gör utfärder på, allt jämt med hågkomster av föraktet han kände som barn men utan förmågan att vända farkosten när den väl satt kurs mot det befriande ruset.

Men Skogsdunkel vandrar också solbelysta stigar och har hittat hem till myllan och skogen.
Och Skogsdunkel kan ännu förmedla kärlek och få den. Allt detta vill jag släppa fram här, oförtäckt.
Därför talar jag till er ur dunklet. Och talar i slutändan framförallt till honom som bär det namn mina kära säger till mig.
Jag kommer ge er bitar av pusslet. Kanske någon kan hjälpa mig med att ana den stora bilden då och då.

Välkommen att vandra med mig om du vill.