Rösterna i skogen

Tidigare ikväll skrev jag några funderingar på twitter om de som gått före, mötet med min morfar efter hans död och mina tankar kring verklighetens sfärer, vilka jag har kommit att tro är fler och betydligt mer komplexa än det vi ser. Funderade på att försöka filosofera vidare på bloggen men drog mig plötsligt till minnes att på min gamla, nu nerlagda blogg skrev jag för nästan exakt två år sedan ett inlägg som illustrerar mina tankar från ikväll rätt bra.
Om de bakomvarande, närvarande rösterna i skogen. 


Söndagen 16:e augusti 2009
Jag tror faktiskt att jag förnam en doft av Saligheten idag. Ett kort ögonblick av Nåden. På något sätt blir det otroligt futtigt att sätta ord på det. Jag är rädd att låta som en sentimental frikyrkopredikant. Men jag väljer att inte heller sätta några ytterligare epitet på det jag upplevde med några stora bokstäver framför.

Vi packade massäck med äppelpaj, kaffe och saft. Korsade riksvägen och tog vägen upp mot skogen och reservatet. Upp till platån jag beskrivit flera gånger förut, där man ser en glimt av båda våra sjöar åt varsitt håll, en ängsbacke omgiven av skog.
Det finns en bastant grill däruppe, vid ett kvadratiskt bord med bänkar.

Vi fikade, tittade på utsikten. Bytte några ord om att vi landat i själva landskapet nu efter två år, det storslagna har blivit vardag. Men en vardag med ett lugn, en vardag där vi när vi vill,kan söka upp platser där vi kan andas fritt och ostört.

N. började bygga en koja i skogsbrynet (av redan nerfallna pinnar och grenar, observera!) och efter en stund involverades mamman i bygget. Jag reste mig från bordet och lade mig ner i gräset bredvid vagnen där S. sov. Jag låg där och tittade upp på molnen som svepte förbi. Efter en stund slumrade jag in själv, befann mig någonstans mellan sömn och vakenhet.

I bakgrunden hörde jag suset från träden. M och N:s röster. De gick upp i skogsbruset och blev ett med det. Bruset i sig blev en röst. Röster. Flera än M och N:s men ändå samma brus. Lågmälda. Fjärran. Nära. Lugna. Vänliga. Utomkroppsliga och i mitt hjärta på samma gång. Jag kände dem alla.  En känsla av absolut frid.

Så ett skratt. Jag öppnar ögonen och ser N:s älskade ansikte sväva över mitt.
"Vakna pappa, vi ska fortsätta gå!"

Ögonblicket var borta. Men kvar.