Hymn till en snubblad vandrare

Känt mig lite ur slag sedan i lördags. Som varje lördag de senaste veckorna bänkade vi oss framför TV:n för att se melodifestivalen, nu äntligen kommen till finalen i Globen. Har sett på det mest för dotterns skull, men kan dras med av dramaturgin av drömmar och spänning. Men nära till hands ligger också en annan känsla.

Jag vet mycket väl hur det är att stå på en scen, uppträda för tusentals, en ansiktslös massa, en ljudvägg av bekräftelse och sedan möta sin egen tomhet efteråt. När rampljuset blir en drog och verkliga droger dövar den inre ensamheten. Jag har stått framför 2000, 6000, 14000 personer och sedan kommit hem till en tom lägenhet med skitig tvätt på golvet för att använda en i sammanhanget flitigt citerad referens dessa dagar.

I all välproducerad glamour har jag svårt att ta spektaklet enbart som underhållning eftersom jag varit en av dem som fått sitt levebröd av just detta. Jag nuddade vid dessa sfärer, var sidekick, uppbackare, ett andetag från centrum. Några magiska ögonblick även i blickarnas centrum.

Vet dubbelheten i detta. Jag sitter i min TV-fåtölj, ser ansiktena i artisternas ”green room”, vet deras ångest, ser den, luktar den ända till min skog i Sundborn, Dalarna. Har inte suttit i just deras stolar, men i andra artistloger, hört ljudet från tusentals och bara velat kräkas och sedan gått ut på scenen och levererat, för att jag känt mig tvungen att på något sätt utmana döden.
Har aldrig känt mig så levande som då, i utsattheten. Kan sakna elden, glöden. Den finns där, hos såväl de creddiga artisterna som de av andra producerade, stöpta. Jag har rört mig i båda sfärerna. I varje åtbörd en människa, bakom varje leende den gråtande clownen. Det är ingen skillnad på Thorsten Flinck och Danny.

Jag längtar på intet vis tillbaka till det. Jag blev ett vrak på fyra år i den branschen, blev för distanslös mellan yrkesjaget och den private. Känslan av att inte duga artistiskt åt sig in i själva jaget och grundlade det beteende som förde mig rakt in i alkoholmissbruket. Jag vägrade länge se det. Trodde att allt skulle bli bra bara jag gav upp artisteriet.

Att sorgerna och det destruktiva beteendet var grundmurat på alla plan tog mig tolv år att förstå. Jag slutade arbeta med underhållning år 2000 med fortsatte att fly från mig själv. Jag vet mycket väl vad Thorsten sjunger om, känner Dannys besvikelse och ångest i varje por. Been there, done that…

Att möta detta i arbetet med mig själv under sjukskrivningen som blev resultatet av min rasande kamp att göra upp med mitt alkoholmissbruk, väcker många minnen, både goda och svåra. Det tog ner mig i grubbleriet – men jag snubblar vidare.

Det är en händelse som verkar nästan avsedd, att jag just i dagarna upptäckt att en av mina 80-talshjältar, Dan Hylander (@danhylander), finns på twitter. Jag har plockat upp en av mina gamla signaturmelodier som jag tilltalades av i tonåren för sin blandning av sentimentalitet och hopp men som jag nu, lite fårad, medelålders och överviktig kan förstå och känna innebörden av på ett personligt plan på ett helt nytt sätt när jag lyssnar på texten – i ”Hymn till en snubblad vandrare”.

Den bästa tolkningen av denna sång gjordes av honom och Ray Montana Band under ANC-galan på Scandinavium i Göteborg 1985. Jag var för ung för att vara där, men såg alltihop på TV och köpte sedan LP:n som släpptes. Detta spår var ett av de mest sönderspelade, vid sidan av ”Fred” med Imperiet, Mikael W och Björn Afselius.

När man ser klippet från denna gala på youtube är det lätt att fastna i det daterade rent visuellt, Hylanders gyllende kavaj med tidstypiska uppkavlade ärmar är en riktig blast…

Men albumet finns även på spotify lyckligtvis och där går den repeat dessa dagar.

”…vi kan dö men aldrig tystas

tappa luft men ändå andas

vi är gycklare…”

Dan Hylander – Hymn till en snubblad vandrare