Mina stigar

Kom med, jag ska visa dig mitt rike. Du är välkommen som du är. Kom ihåg bara - lyssna till marken och tiden, dessa stigar berättar vem du är och vart du är på väg. Nu går vi.

Vi vandrar upp för vägen bakom huset, den som leder upp mot berget och skogen, förbi hagar och gamla ladugårdar, tills vi kommer till trakorstigen som för oss till det dunkla rike som är mitt.

På vägen passerar vi den övergivna gamla smedjan, just innan skogen tar vid.

Där inne har tiden stått stilla. Allt står kvar som det en gång användes, täckt av damm och gamla minnen.

Han släppte hammaren och gick. Varför återvände du aldrig?

Mina stigar är dina, mitt lilla troll.

Jag anar saker i dessa marker. Om livets storhet och vad skogen gömmer. Det handlar om att se, det handlar om att höra. De finns här, mina väsen, som ingen gud kunnat ersätta.

Ett stenröse mitt i skogen väcker fantasin, väcker tanken. Vem och varför?

Vi bär hem omätbara rikedomar. 

Tankar vid tiomilaskogen

Välkommen hit min vän. Antagligen har du hittat hit från twitter, där Skogsdunkel föddes som karaktär i mars. Jag mådde inget vidare då och de första månaderna kallade jag mitt alter ego för Skogsbitter. Men bitterhet ligger inte för mig. Det kändes missvisande.
Jag bor just intill vidsträckta skogar, dit jag flyr och lyssnar till själva andningen, min egen och de röster jag tycker mig höra där bland grenarna ibland.
Där, i dunklet, kommer det stora lugnet. I skogsdunklet. Och namnet var givet.

Jag föddes i början utav 70-talet i den stora staden, växte upp bland boulevarder och pampiga alléer, vaktparader och stenpalats. Men jag föddes tror jag, som en slags "demografisk transvestit" för inom mig ropade något som jag senare, redan vid 11-12 års ålder, förstod var rösten från skogen. Min egentliga hemvisst.

Jag kommer ge dig delar av pusslet här, men en sak tänker jag behålla för mig själv, nämligen mitt verkliga namn. Två gånger det senaste året har jag blivittilltuffsad på olika vis när jag använt mitt riktiga namn i sociala medier-sammanhang, en av grundorsakerna till att Skogsbitter/dunkel skapades. Jag sörjde först det faktum att jag blivit tvungen att gömma mig men allt eftersom tiden gick insåg jag att mitt nya alter ego på twitter öppnade upp för en ny ärlighet både mot mig själv och dem som småningom började följa mina inte sällan alkoholdoftande och sentimentala tweets. Och varefter jag började må bättre framåt sommaren, fäste jag mig vid flera av er, började tala med er, lyftas av er. Och Bitter kikade fram ur dunklet, lät sig belysas av solen då och då.
Nu känns det långt borta att skriva under verkligt namn, för det var texterna ochtweetsen jag skrev under namnet mina föräldrar gett mig som i ljuset avSkogsdunkels existens kändes tillrättalagda och ibland rent förljugna.

Med Skogsdunkel släppte jag fram hela mitt jag, med demoner, rädslor och svagheter med mitt allt jämt ambivalenta men samtidigt passionerade förhållande till alkoholen som mitt största väderkvarnsmonster. Som Skogsdunkel erkänner jag att jag vandrar längs med stupet där generationer före mig fallit ner.
Som Skogsdunkel lyfter jag fram det i ljuset, bearbetar det, smakar på det (det smakar whisky), försöker besvärja minnets svarta hål av en pojkes ensamhet, glömd för vinets hav där fadern allt som oftast seglade, ett hav som pojken idag själv gör utfärder på, allt jämt med hågkomster av föraktet han kände som barn men utan förmågan att vända farkosten när den väl satt kurs mot det befriande ruset.

Men Skogsdunkel vandrar också solbelysta stigar och har hittat hem till myllan och skogen.
Och Skogsdunkel kan ännu förmedla kärlek och få den. Allt detta vill jag släppa fram här, oförtäckt.
Därför talar jag till er ur dunklet. Och talar i slutändan framförallt till honom som bär det namn mina kära säger till mig.
Jag kommer ge er bitar av pusslet. Kanske någon kan hjälpa mig med att ana den stora bilden då och då.

Välkommen att vandra med mig om du vill.