Rollen

När är jag rollen? Och i så fall, när är jag inte en roll? Måhända utslitna klyschor i sökandet efter en identitet. 

Ofta känner jag mig som mest äkta numer i detta sammanhang, där mitt jag och min omvärld definieras av tangenterna på min dator eller på min android-telefon, i rollen som Skogsdunkel. Jag har gett er en bild av en näst intill shamanlik figur med mossa i håret och fladdermöss i fickorna, eller kanske en gröna vågen-drömmare som med fjärrskådande blick inte låtsas om rötterna i huvudstadens mest fashionabla kvarter.

Men skulle du möta mig nu där jag sitter i ljusgården i den lilla länshuvudstadens stadsbibliotek, just efter ett affärsmöte, iförd blanka skor, grå byxor, mörkröd dyr slip over och vit skjorta, med den strikta mörkbruna kavajen hängd över stolsryggen, datorväska vid stolen, papper på bordet och mini-PC:n i knät, på de noncharlant korslagda benen, skulle du nog aldrig ana att det var han som i dessa sammanhang, i bloggform och på twitter, brukar kalla sig Skogsdunkel, som du såg.

Jag har just ringt och bokat ett affärsmöte i morgon, där jag kommer att tala lugnt och verserat, lägga fram argument och ställa frågor, spekulera och summera. Inte ens hästsvansen väcker uppseende längre, med en finansminister de senaste sex åren som är att förväxla med en strandraggare med vag självinsikt…  

En gång, fram till för tio år sedan, var jag en urban bohem i nöjesbranschens utkanter, vars största publika sammanhang var en bisarr föreställning som sidekick till en välkänd sångerska inför en publik på 14.000 personer. Hade jag legat i hade det kanske lyft där, hade jag spelat ut andra kort och spätt på med ett antal hinkar envishet, kanske jag hade verkat i betydligt med belysta sammanhang idag än denna anonyma blogg som är en utväxt från ett anonymt twitterkonto…

Men saken var att jag inte förmådde brinna, inte förmådde tro på att jag dög. Trots att jag i ovan nämnda exempel blev inbytt i sammanhanget i stället för en av våra mer kända namn idag, med argumentet att jag sjöng bättre än han…

Nåväl, ett par år senare och ett dalande självförtroendes kraschlandning på botten, fann jag mig plötsligt vara en hotellstädare som knaprade ”lyckopiller” som trubbade av alla känslor. Jag varken skrattade eller grät, arbetade, åt och sov. Punkt.

Tio år senare, ett giftermål, två barn, en publicerad bok och några tvära svängar senare i livet sitter jag nu här, boende på landet med grundmurad erfarenhet i att hjälpa folk som är lite vilse i livet genom det brödjobb jag hittade och utvecklades inom efter reträttåret som hotellstädare.

Jag prövar vingarna som entreprenör i en bransch som också går ut på att hjälpa, men långt ifrån de sammanhang där jag är anställd, ett multinationellt ”omsorgsföretag” där omsorgen om de behövande i allt väsentligt är sekundärt i verksamheten framför att föra ut så mycket skattepengar som möjligt från landet och slå blå dunster svansviftande kommunpolitikers ögon som  är glada att slippa omsorgsansvaret, säljer det till lägstbjudande.

Alla dessa byggstenar, fram till denne man, som just nu, i skrivande stund, är utklädd till affärsmannen men som de flesta av er känner som ett skogsväsenwannabe…

                                          Detta är alltså jag. Eller?

Skynda dig älskade

I den stora grå betongkrukan utanför köksingången växer vackra blå blommor som jag aldrig lärt mig namnet på. Jag gillar att ha blomsterprakt omkring mig, men det är min hustru som har odlarintresset, jag gillar att sitta bland dem och filosofera...
Gick just ut en stund i det strilande regnet, såg molnen hänga tunga över bergskammen bortåt tiomilaskogen, andades djupt för att förjaga gårdagskvällens vinrus.
Min blick föll på krukan med de blåa blommorna. Där var det, det ensamma gula lövet.
Snart innesluts mitt hus i vinterns sömn, jag ska sitta vid kamminen och minnas denna dag, just när det slog över.
Jag älskar naturens andning, rundgången, den oberörda tiden som aldrig låter sig fångas.
Så skynda dig älskade, skynda att älska...

  Cumulus – Höstvisa

Rösterna i skogen

Tidigare ikväll skrev jag några funderingar på twitter om de som gått före, mötet med min morfar efter hans död och mina tankar kring verklighetens sfärer, vilka jag har kommit att tro är fler och betydligt mer komplexa än det vi ser. Funderade på att försöka filosofera vidare på bloggen men drog mig plötsligt till minnes att på min gamla, nu nerlagda blogg skrev jag för nästan exakt två år sedan ett inlägg som illustrerar mina tankar från ikväll rätt bra.
Om de bakomvarande, närvarande rösterna i skogen. 


Söndagen 16:e augusti 2009
Jag tror faktiskt att jag förnam en doft av Saligheten idag. Ett kort ögonblick av Nåden. På något sätt blir det otroligt futtigt att sätta ord på det. Jag är rädd att låta som en sentimental frikyrkopredikant. Men jag väljer att inte heller sätta några ytterligare epitet på det jag upplevde med några stora bokstäver framför.

Vi packade massäck med äppelpaj, kaffe och saft. Korsade riksvägen och tog vägen upp mot skogen och reservatet. Upp till platån jag beskrivit flera gånger förut, där man ser en glimt av båda våra sjöar åt varsitt håll, en ängsbacke omgiven av skog.
Det finns en bastant grill däruppe, vid ett kvadratiskt bord med bänkar.

Vi fikade, tittade på utsikten. Bytte några ord om att vi landat i själva landskapet nu efter två år, det storslagna har blivit vardag. Men en vardag med ett lugn, en vardag där vi när vi vill,kan söka upp platser där vi kan andas fritt och ostört.

N. började bygga en koja i skogsbrynet (av redan nerfallna pinnar och grenar, observera!) och efter en stund involverades mamman i bygget. Jag reste mig från bordet och lade mig ner i gräset bredvid vagnen där S. sov. Jag låg där och tittade upp på molnen som svepte förbi. Efter en stund slumrade jag in själv, befann mig någonstans mellan sömn och vakenhet.

I bakgrunden hörde jag suset från träden. M och N:s röster. De gick upp i skogsbruset och blev ett med det. Bruset i sig blev en röst. Röster. Flera än M och N:s men ändå samma brus. Lågmälda. Fjärran. Nära. Lugna. Vänliga. Utomkroppsliga och i mitt hjärta på samma gång. Jag kände dem alla.  En känsla av absolut frid.

Så ett skratt. Jag öppnar ögonen och ser N:s älskade ansikte sväva över mitt.
"Vakna pappa, vi ska fortsätta gå!"

Ögonblicket var borta. Men kvar.