Skynda dig älskade

I den stora grå betongkrukan utanför köksingången växer vackra blå blommor som jag aldrig lärt mig namnet på. Jag gillar att ha blomsterprakt omkring mig, men det är min hustru som har odlarintresset, jag gillar att sitta bland dem och filosofera...
Gick just ut en stund i det strilande regnet, såg molnen hänga tunga över bergskammen bortåt tiomilaskogen, andades djupt för att förjaga gårdagskvällens vinrus.
Min blick föll på krukan med de blåa blommorna. Där var det, det ensamma gula lövet.
Snart innesluts mitt hus i vinterns sömn, jag ska sitta vid kamminen och minnas denna dag, just när det slog över.
Jag älskar naturens andning, rundgången, den oberörda tiden som aldrig låter sig fångas.
Så skynda dig älskade, skynda att älska...

  Cumulus – Höstvisa