Märkligt och mäktigt

Lång tid har gått sedan jag lade ut texten här. Jag trodde uppriktigt att det skulle bli mera frekvent, i synnerhet efter det att jag lade ner min icke anonyma blogg i somras, ungefär samtidigt som jag stängde mitt öppna twitterkonto och lät figuren Skogsdunkel, till en början Skogsbitter, vara mitt enda avtryck på internet.
Förutom facebookkontot då, vilket mest är en källa till irritation numera. Det tillrättalagdas digitala vallfärdsort.

Twitter däremot har vuxit till något större än enbart förströelse och tagit en plats i mitt liv och påverkat det på många plan sedan Skogsbitter/dunkel föddes. Det som till en början bara var en avstjälpningsplats för mina mörkaste känslor och den mest slitande ångesten, började plötsligt glimma av uppdykande själar som såg och brydde sig.


På twitter -  och enbart där -  har jag oförtäckt vågat och orkat tala om hur mitt förhållande till alkohol verkligen ser ut - det vill säga bitvis utanför min kontroll.

Jag har också utan omskrivningar talat om min känsla av otillräcklighet, mina religiösa grubblerier och andra tillkortakommanden och skavanker. Responsen har varit omtumlande. Ett par av er har blivit vänner "irl" efter vägen (ni vet vilka ni är) och fler därtill skulle kunna bli det om möjligheten uppstår.
Eller rättare sagt, om jag själv vågar möta er. För eftersom jag låter Skogsdunkel vara fullständigt naken och sårbar bitvis, skulle jag också vara det - och är det för dem som vet - i ett umgånge som tar avstamp i denna del av mig själv som är essensen av det trasiga och skeva i mitt liv. Det kostar mycket i mod.
I de två fall jag har vågat har jag fått tusenfallt tillbaka och jag är fortfarande lite omskakad av detta faktum. Och fylld av tacksamhet. Tids nog hoppas jag det blir fler möten. Tids nog.

Vill bara på detta lite mer utsvävande vis få tillfälle att säga tack till er som stjärnor på en mörk himmel lyser upp ångestridna nätter. Fler än en gång har det hållit mig nykter. Mer än en gång har det fått mig att somna lugn. Jag vet att många av svaren på var stigarna i mitt liv lett fel finns inom mig själv. I dialogen på twitter vågar jag ställa frågorna och får genom er blotta närvaro i flödet svar. Det är märkligt. Och mäktigt!
Fler av er känner säkert igen siuationen, att när icketwittrare ställer frågan vad twitter är, så står man helt svarslös. Det är vad man gör det till tillsammans med andra, brukar jag svara. Give it a try!

Jag är tacksam att jag gjorde det.