Vid min kamin hänger ett stentryck av Jan Laggar. En kvinna står i skugga framför ett stort ljust fönster. Jag tycker mycket om den.
Den berättar något om mig själv. För det första ser fönstret ut som de gjorde i våningen i den stora staden där jag växte upp.
Den ljusa rektangeln på tavlan är ett fönster mot mina ljusa minnen. Kvinnan i dunklet, fastän kvinna, är bilden av mig och skuggdelen inom mig själv.
Skuggorna tillhörde även min far, han som tystnade med sina gömda flaskor.
När jag var liten brukade han spela flöjt för mig. Den försvann i takt med hans ökande missbruk och allt större instängdhet.'
Då som nu tillbringades kvällarna vid elden. Då en antik kakelugn, nu en modern braskamin. Lågorna talar tidlöst, omfamnar pojken och mannen.
När jag jobbade med barnteater skimrade jag mest när jag spelade Paradis-Oskar, har det sagts mig i efterhand.
Frihetslängtan, flyktbeteende men med hjärtat i ett litet rött hus. Paradis-Oskar och jag helt enkelt..
Jag hittade mitt röda hus på landet jag också, tillslut.
Men jag glömde tömma ryggsäcken.En del av mig står kvar i skuggorna vid fönstret.
Det arbetet börjar nu. Locket är öppnat. Dags att orka vara svag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar