Parasiten på Kopparhatten

Något behövde hända. Jag behövde känna att jag är en människa bland människor. Tog den gamla volvon in till staden fast jag lovat min hustru att inte köra bil i detta tillstånd. Så vad är då mitt tillstånd?

Sjukskriven sedan en vecka för ”påtagligt ökat stresspåslag med depressivt mönster.” Så står det i läkarintyget, för att kalla det någonting. Vet bara att det plötsligt tog stopp. Jag skulle brygga kaffe i torsdags, en ledig dag mellan två långpass hos de behövande. Jag stod och tittade på bryggaren och visste plötsligt inte hur jag skulle göra med den. Det var som att jag såg en kaffebryggare för första gången. Jag ringde vårdcentralen och fick tala med en sköterska som inte behövde ställa många frågor. Redan samma dag satt jag hos en läkare och summerade så gott jag kunde de senaste tre månaderna . Hade förutsatt mig att inte gråta. Jag höll det, nästan…

Senaste veckan har varit ett töcken. Har suttit vid brasan, spelat dataspel, tomglott ut genom fönstret mot hagen, byskolan och skogen.  Letat efter kraften som försvann genom kaffefiltret jag höll i handen och som förblev oanvänt. Jag löste inte uppgiften.

Jag känner mig som strax utanför mig själv, betraktande, liksom jag betraktar min omvärld utan att delta. Fått tillåtelse till det, i alla fall i tre veckor. Efter att försökt kombinera familjeliv och jobb inom omsorgen med att vara världens bäste nyktre alkoholist på nolltid, sade kroppen ifrån. Nu är jag bara en blick, en andning. Jag talar mycket lite, sjunger ännu mindre.
Vad jag har kvar är det skrivna ordet. Den dagen jag inte förmår skriva längre är jag död. Även om längre sammanhängande texter som dessa är en ansträngning större än annars.

Twitter har varit räddningen. Det lilla formatet passar en utbränd. Korta nerslag i tillståndet, så som det är. Ibland får man svar av mer eller mindre ansiktslösa. Man svarar om man orkar och vill. Och alla vet att det är så det är.

Nu sitter jag på övervåningen i restaurangen/caféet Kopparhatten vid ån i den lilla länshuvudstaden och hör människor prata om det liv som berör dem. Vid ett långbord mitt i lokalen ett gäng kvinnliga pensionärer som vad det verkar har någon slags veckosamling, obekymrade om statsministerns profetsior. Och som jag skrev på twitter i morse, hade jag varit mitt vanliga jag hade jag inte varit sen att spy galla över en politik som önskar oss tillbaka till scenerna som utspelas i P-A Fogelströms bok Mina drömmars stad.
Men även om jag redan i den jämförelsen känner en tendens att dra iväg, kommer jag till ett mentalt stopp. Det viktigaste först. Och Reinfeldt och hans marknadstillbedjande tillväxtpastorerhör inte dit för tillfället. I deras värld är detta att sitta på ett café och försöka hitta någon slags spillra att bygga ett nytt jag på säkerligen höjden av parasiterande.

Tills alldeles nyss satt ett ungt par i hörnsoffan i lokalens ena ände, alldeles intill mitt bord. Det gladde mig att jag faktiskt noterade att kvinnan var betagande vacker. Tunnelseendet har vidgats.

Nu reser sig tantgänget, beger sig på nya äventyr. Väl unt.

Lämnar en i säkerligen deras ögon yngling kvar vid fönsterbordet. En yngling som hoppas hitta tillbaka och kunna skratta som de, njuta av det som är och det som varit.

Vänder blicken mot ån och den gamla stenbron, det lilla torget med biblioteket och biografen på andra sidan. Vegeterar och parasiterar. Blir sakta hel.