söndag 1 juli 2012

Tärningen är kastad

På bloggen under mitt riktiga namn skrev jag ikväll ett inlägg jag har gått och dragit på länge. Det följer här i sin helhet. Jag länkade till det från facebook. Som sagt, tärningen är kastad... Nu vet "alla" vad ni vetat länge. Jag berättar som ni kommer att märka om er kära twänner och vad ni har betytt. All min kärlek!


Jag vill berätta något viktigt. Jag är glad om du tar dig tid en stund.
Jag vill berätta från hjärtat, utan skyddsnät.
Samtidigt är jag rädd.
Rädd att hemfalla åt det patetiska, på vilken mitt användande av språket många gånger balanserar på en knivsegg ovanför det smetiga.
Jag är väl medveten om detta.
På ett anonymt konto på twitter låter jag den sidan blomma hämningslöst och har i skrivande stund över 700 följare i min tankes vindlingar, så helt substanslöst kan det ju inte vara, inbillar jag mig någonstans ändå.
Det var också där jag första gången på allvar använde ordet om mig själv, det jag hållit på armlängds avstånd, eller med skämtlynne i våta situationer uttalat med krystad självironi: 

Alkoholist.

Jag har redan tidigare berättat här om vinterns beslut, mitt nyktra nyår med en nyfunnen, lika "nynykter" vän.
Men jag levde ännu i en slags bubbla. Jag levde ännu i de vita knogarnas nykterhet, jag höll mig nykter snarare än var det på riktigt.

Redan 30:e november förra året, efter 33 dagar med vita knogar, gick jag med dunkande hjärta genom Falun med siktet inställt på Anonyma Alkoholisters knappt märkbara (givetvis) dörr till en källarlokal helt nära Hotell Bergmästaren i centrala stan. I handen höll jag min smartphone med twitter framme.
På skärmen rullade orden fram från alla de ansiktslösa som följt mig från spritångande ångestnätter fram till denna dag då jag insåg att jag stod vid ett vägskäl. 
Tog jag detta slutgiltiga kliv, fanns inte längre någon återvändo. Jag visste det. De ansiktslösa, för vilka också jag var och i de flesta fallen ännu är ansiktslös, visste det också. De manade på. 
"Gå nu!"
"Vad har du att förlora?" 

Jag klev in, satte mig just innanför dörren, som flyktberedd. Lokalen var dunkel, ett bord med ett tänt ljus stod vid en soffgrupp där mötesledaren satt.
Jag ska inte tråka ut dig med ändlösa skildringar av AA:s rituella del i inledningen av mötena, men redan efter de inledande raderna rann mina tårar i en strid ström.
Kapitulation.
Till slut.

"Hej, jag heter (...) och jag är alkoholist..."

Erkännandet var underbart och förödande på samma gång. Månader, ja, egentligen år av anspänning och förnekelse rann av. Och botten gick ur. Inom några veckor var jag sjukskriven för depression.
Mitt senaste inlägg kommer från när jag var mitt uppi denna sjukskrivning och hade flytt till min ungdoms andra och i vissa perioder första hem, Stiftsgården i Rättvik.
Det var där jag insåg, i mitt lilla gästrum under taknocken i hotelldelen, att jag måste ta ansvar för mitt tillfrisknande, om jag skulle klara av att fortsätta vara nykter.
Jag tog kontakt med Faluns öppenvård för missbrukare, Viva, och fick komma till samtal.
Jag hade turen att få träffa en helt fantastisk alkoholterapeut, med vilken det klickade omedelbart.
Han ledde mig småningom in på Vivas behandlingsprogram i gruppterapi på halvfart under tio veckor.

Dessa veckor gick jag från att hålla mig nykter till att bli nykter. 
I måndags var sista sejouren. 
Jag har tagit min "examen" som nykter alkoholist.

Dock får jag aldrig slappna av. Det är när man känner sig säker i sin nykterhet som det är som farligast, detta vittnar både terapeuter och ännu viktigare, mina fränder i AA om. En dag i taget. Och kommer suget, mässar jag mitt viktigaste mantra: Spela klart filmen!

"Ett glas" skulle aldrig bli ett glas. Det har det inte varit de senaste tio åren. Det optimala välmåendet efter andra glaset var aldrig nog, det heller.. Drogen äter sig in i förståndet, tar kontrollen, tills jag halsar sprit i djupa klunkar direkt ur flaskan jag hållit gömd någonstans, i skydd av mörkret.
Spela klart filmen.
Aldrig igen!

Nu står jag här, i klarhet. Jag har återvunnit tilliten från mina kära och börjar faktiskt så smått återvinna tilliten för mig själv. Jag ser mig numera rakt i ögonen i spegeln, i stället för att vika undan med blicken.

På min högerhand sitter en bred silverring. Det är en silversmed och tillika vän i Gävle som gjort den. 
Från början var hon en av dessa anonyma röster på twitter som bar mig ända fram till dörren hos AA.
Nu är vi i början av en, tror jag, väldigt fin vänskap, sedan vi setts några gånger irl, som man säger.

Jag fick en idé som jag presenterade för henne och hon förverkligade den över förväntan.
Ringen, som hon alltså har gjort, bär inskriptionen Sinnesro,inspirerat av AA:s sinnesrobön som avslutar varje möte där den som vill deltar och som lyder:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan 
och förstånd att inse skillnaden

Tack

1 kommentar: